Att förlora en förälder

”Pappa, se min hand. Va’ fort den försvann.”

Ovan är en textrad från en sång med Robert Broberg, som jag och pappa brukade sjunga ihop när jag var liten. En textrad som fick en helt annan innebörd än vad vi kunnat ana.

Halva mitt liv har jag levt med dig. Halva utan dig.

Att förlora en närstående är fruktansvärt, särskilt när personen rycks ifrån oss alldeles för tidigt. Min pappa var 41 år när han gick bort i cancer, och han lämnade ett stort tomrum efter sig. Hur hanterar en något sådant?

Tillåt dig själv att sörja. Det är oerhört viktigt att känslorna får komma ut, och att sorgen tas om hand. Gråt. Prata med andra om det som hänt och om personen som inte längre finns med dig. Har du svårt att gråta kan du ta hjälp av musik eller film som triggar igång gråt.

Hitta saker att vara tacksam för. Försök att hitta positiva saker att hålla fast vid, istället för allt det negativa som är kopplat till att personen inte finns mer. Vad finns det att glädjas åt? Fokusera på att hitta något positivt i varje negativ aspekt. Det är inte lätt, och kräver en del övning.

För min del kan jag nu till exempel vända det såhär:

• Vi fick bara 15 år tillsammans – Jag fick 15 underbara år ihop med pappa. 15 år fyllda med fina minnen, skratt och samtal.
• Jag saknar den fullkomliga kärlek pappa överöste mig och min bror med – Jag är så lyckligt lottad som haft en pappa som älskat mig så villkorslöst och haft förmågan att visa mig det.

Varken smärtan eller sorgen försvinner, men med tiden blir det lättare att hantera.